18 JULI

svaghet är inget jag vill visa. svaghet är något man bär med sig tyst i hemlighet.
men jag kan inte längre leva efter dom meningarna. det har jag redan visat att det inte går i längden.
jag måste skärpa till mig. jag måste göra något åt mig själv om jag ska orka med andras tempo.
jag jämför mig jämt och ständigt med andra människor. "hon är bättre än mig på det där...han har bättre kondition än mig.. hon är finare". jag måste sluta upp med det. nej, jag har inte bättre kondition, och vet du varför martina? för du har inte joggat förut. klart som fan att han har bättre kondition!
give it a break.
jämför dig inte, var bara din egen individ och håll dig inom möjliga krav.
men är det något jag fått höra mycket bland människor, så är det att jag har ett bra självförtroende. så är det något jag är bra på så måste det vara teater! och är det något här i mitt liv som jag måste försöka bättra på så är det självförtroendet. jag vet inte ens om det existerar något självförtroende.
jag ser mig som den felande länken som inte kan hålla samman nånting.

ibland vill jag bara gripa tag i någon, ta tag i kragen på tröjan och ruska om dom och skrika "hjälp mig!"
så många gånger jag ringt det där samtalet, önskar jag bara kunde säga rakt ut "får jag gråta mot din axel? ge mig en kram!", men lika fort som personen i andra änden svarar i telefonen, så drar jag på mig masken och pratar på glatt som om inget har hänt. hur ska dom då kunna hjälpa dig, martina?

jag vill kunna se mig med någon annans ögon för en dag. se vad andra ser i mig, om jag kan se nånting bra som jag själv kunde använda mig av när mitt självförtroende sviker mig. för jag ser mig själv som en svag människa. en svag individ som inte kan göra nånting rätt. vad jag än säger, gör eller hur jag än ser ut, så hittar jag alltid nånting hos mig själv som jag inte tycker om.
jag måste sluta vara så hård mot mig själv. alla människor har svagheter, betyder inte att människan är svag för det. man måste låta sig ha svagheter.
att ta en komplimang är svårt, när man själv inte tror på dom. men det betyder inte att det är underbart att få höra. det känns skönt i hjärtat att veta att det finns folk som ser nåt gott i mig. min hjärna leker spratt med mig. jag kan analysera något så länge att det blir helt förvrängt i min hjärna så tillslut säger meningen mig något helt annat än hur det lät i början.
finns så mycket saker jag skulle vilja våga göra, men vågar inte inför folk; för tänk om jag misslyckas. därför håller jag med undan och blir den tråkiga människan som aldrig vågar prova något nytt.
och jag blir så förbannat trött på mig själv då. kan jag inte bara släppa det där, och låta mig själv misslyckas och visa alla att jag minsann är envis och ger mig inte. bara upp i sadeln igen. hur jobbigt kan det vara?
alla människor har svagheter, man är inte en svag människa för det.

Kommentarer
Postat av: Sandra

Förlåt men... Du borde lyssna mer på dig själv gentemot andra också. Du får tolka det precis så som du vill, det är varken positivt eller negativt ur min synpunkt.

Jag önskar bara att du kunde förstått det gällande vår vänskap också. Att somliga är svaga, och visar det, medans andra är som du...

Alla är vi olika. Så kommer det alltid att vara.

Jag saknar dig, men det låter så ynkligt jämfört med vad jag känner..men du kommer ändå inte publicera detta.



Hur som helst; tack för 8 sjukt bra år.

Du är en kanonbra tjej och det vet du.

Du klarar allt. Eller åtminstone det mesta.



Och så avslutar jag väl med en mesig kram.

2011-07-23 @ 01:26:52
Postat av: malin

men du...det är det svaga och det svåra som gör oss speciella - och vem vill vara som alla andra ändå? Det är vackrare att gråta än att skratta enligt mig, det kräver mer verklighet och tillit.



Och jag har hur många kramar som helst på lager, får nästan bygga ut snart! Ska göra av med några i helgen hade jag tänkt <3

2011-07-29 @ 00:09:31
URL: http://lunsan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0